När Hachiko kommer till sitt nya hem, dröjer det inte länge förrän han och hans husse är oskiljaktiga. Varje dag vid samma tid möter Hachiko sin husse vid tågstationen, och hunden blir en älskad medlem i familjen. Men så en dag återvänder inte husse. Trots det väntar Hachiko troget - men förgäves - på sin husse varje dag under de kommande tio åren. Hans öde berör många av de människor som passerar stationen, och de hjälper hunden med mat och varma ord. - Ninjat härifrån

Filmen är baserad på en verklig händelse på 1920-talet. Det var inte exakt likadant som i filmen, men Hachiko spenderade, på riktigt, nio år genom att vänta på sin ägare Hidesaburō Ueno, som aldrig mer kom tillbaka, tills han dog 1935. Och nej, var man än kollar så står det med att det slutar med att både hunden och dess ägare dör i fimlen. Ni får helt enkelt överleva.

Jag grät floder till den här filmen även om jag redan visste att både hund och ägare skulle dö. I början var jag dock en aning tveksam till hur det skulle sluta, om jag ska vara ärlig, men det blev mer och mer uppenbart med tiden. Hemskt.

Nu vill jag ha en en sådan hund. Sjukt fina djur.

 

Bara jag eller har Richard Gere blivit gammal?