Röda, gröna och röda människor.
Jag är nästan likadan. Jag har alltid trivts bättre ensam än mitt bland folk. Nu menar jag inte att jag är en eremit som spottar på varenda människa som går förbi samtidigt som jag morrar hotfullt. Det är bara det att jag alltid har tyckt om att vara ensam. Jag behöver inte vara omkring mycket människor för att trivas. När jag var liten lekte jag oftast ensam och jag spenderade mycket tid på mitt rum, eller utomhus där ingen annan var. Som i en egen bubbla.
Jag tycker självklart om att umgås med människor jag tycker om, men då i viss måtta. Doc så är det otroligt ansträngande för mig att umgås väldigt mycket under en kort period, vilket gör att jag kan längta efter att få komma hem till min lilla bubbla där det bara är jag och tystnaden (om nu musik räknas som tystnad, pff).
Det är mycket möjligt att det beror på att jag alltid är rädd för att säga eller göra fel saker när jag är omkring andra människor. Jag tänker jämt på det och om jag säger eller gör fel saker så kan jag gå och älta det i flera veckor efteråt.
Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget. Egentligen hade jag tänkt att skriva hur skönt det är att Robin är på lan för tillfället, eftersom jag inte behöver bry mig om att vara fullt påklädd om jag ska gå på toa. Speciellt inte när mina föräldrar gått och lagt sig. Dock har pappa fått för sig att han ska börja (fortsätta) här uppe imorgon. Zzz. Lär ta ett par århundraden innan det här blir färdigt. Robin har inte ens flyttat än, liksom, fast planen är att pappa ska flytta över lite av Robins grejor imorgon samt döda strömmen på hans sida. När alla möbler på övervåningen (gästrummen och hallen) blivit utkastade börjar allvaret. Hoppas jag.
Pappa: Jag skulle uppskatta om du kunde kliva upp tidigt imorgon så att jag kan börja med övervåningen.
Jag: Jag klev upp tidigt idag! Tjugo över nio.
Pappa: Ska vi säga tjugo över åtta imorgon då?
ALDRIG.
Sv: Ja usch ja! Jag avskyr att kliva upp tidigt ;) Bara onödigt :p Så länge man är uppe innan lunch så;)
För mig är han bara din i alla fall ;D Sen får du fråga honom vad han tycker om att bara vara din... :P
Jag är ungefär likadan. Tycker inte om att hela tiden vara bland människor. Till exempel, på skolan, kan jag ibland vilja vara själv.
Egentligen, jag föredrar också att vi inte är med varandra alla dagar på lovet och så. För liksom, en av de första gångerna då du sov över här så var vi värsta tyst och så andra dagen på förmiddagen. Det var jobbigt.
Sen känner jag mig alltid cp när jag flinar hela tiden och skrattar åt allt du säger, som om jag är jättenervös när vi är med varandra. Jag är helt motsatt när jag är med mina andra kompisar. Med dem är jag typ coolast och lugnast med bästa humorn. Detta har gjort mig förvirrad. Jag vet liksom inte vem jag är riktigt. Men man är ju annorlunda beroende på vem man är med, har jag nu kommit fram till.
Men som sagt, jag kan också tycka om att vara ensam ibland. Det är skönt.
Sv: Tack! :D Nu är jag 16 ^^
Ja, jo.. Det förståss... Hmm, hur ska man lösa det då? Så att de inte slår ihjäl dig... Be honom skydda dig :P Haha, nä jag vet inte ;D
