Ett ögonblick... det är ett ganska luddigt uttryck (och en ännu luddigare utmaning). Jag kommer ihåg en gång när min syster gick på toa och sade att det skulle ta ett ögonblick. Så frågade jag hur långt ett ögonblick var, men jag kommer inte ihåg vad svaret blev.

"Hur långt är ett ögonblick? En sekund, en minut eller den tid det tar att skapa sig en bild i hjärnan av ett händelseförlopp. I så fall skulle ögonblicken kunna sägas vara våra kortaste tidsförnimmelser, att liknas med materians minsta beståndsdel, atomen."


"Jaha, när kommer du hit då?"
Så dyker man upp efter en timme. Genialiskt. Men okej, ett ögonblick. Jag minns första gången jag träffade min bästa vän. Utanför Mekka, i Umeå, en vinterdag. Jag tror mig till och med minnas vilken vinterjacka jag hade på mig, men jag är inte säker. Jag kommer ihåg vad jag tänkte och om hur jag pratade med min syster ("det där är dem, eller är det dem? ja... eller?") tills vi fick syn på dem (hon och hennes mamma). Tiden på caféet är nog det mest awkward jag varit med om, srsly.